”Han går gärna över fjället – går där och grubblar över mörka gåtor i tillvaron – ser in i skogens djupa hemligheter – vet var skogsråa brukar visa sig, har hört hennes lockande skratt – vet var den rovlystna göpan sitter vid vägkanten och lurar på sina offer”.
Så skriver Elof Persson om Sotar Blixt i boken ”Brunskog – de gamle berättar”. Blixt var känd som en underhållande historieberättare:
”Många av hans historier rörde sig om troll och spöken. Skogsrån hade han mött på Fryksdalshöjden, och hon var alltid “kärleksaktig och förälskad”. Blixt var storljugare och det var alltid spännande och intressant när han kom. Vad skulle det bli för ny historia i dag? Kanske var det någon historia från förra gången som man skulle anknyta till och sätta honom på det hala med. Trots att alla visste att han ljög, togs han ändå på ett slags allvar. På ett ställe beklagade de sig över att det var så mycket kråkor på rågen. Blixt visste på råd:
-Gör som de gjorde i Glava.
-Hur gjorde de där då?
-Jo, de band snören mellan gärdsgårdsstörarna, och då kråkorna satte sej på snörena, miste de balansen och föll med ryggen neråt, men de tordes inte släppa med klorna, utan folk gick med störer bortöver gärdena och slog ihjäl varenda kråka. Så nu finns det inte så mycke som en kråklort i Glava.”
Blixt hette egentligen Johannes Persson och föddes 1851 i Östmarks socken. Föräldrarna var Soldat Bast och Karin Persdotter, som fick fem barn. Det sägs att Blixt vandrade iväg till Norge för att lära sig sotaryrket. Efter en tid som ”kringstrykande”, några domar för fylleri, misshandel, stöld återvände han efter ett fängelsestraff i Malmö på 2,5 år till Värmland och tog uppdrag som sotare och rödmålare kring Arvika. Hans uppdrag förde honom runt i socknarna, men mest höll han till i Brunskog. År 1908 blev Blixt sjuk, transporterats med båt från Stavnäs till Arvika och avled på sjukhuset. Han tros ligga begravd på Brunskogs kyrkogård, där en stenhäll med inskriptionen ”Blixt” ska ha funnits. Längs Sotar Blixt-leden i Rackstad, finns en sten med hans namn inristat. Kanske stannade han här och vilade, filosoferade över nya upptåg eller livets stora frågor, vem vet?
Fångvårdsstyrelsen, Public Domain
Under tiden då Blixt var verksam i bygden, bodde Gustaf Fröding periodvis i Mangskog. Han lärde känna Sotare Blixt, som blev upphov till dikten ”Blixten” i Frödings samling Nya dikter, från 1894.
BLIXTEN
Han var svart av sot och av landsvägsdamm,
där han vandrade vägen fram,
i hans ögonbryn,
i hans hökuppsyn
var ett tycke av tattarestam.
Och hans ögon blängde så svart som sot
och så blankt som hans sotareklot
och ibland med list
och ibland med ett visst
litet tycke av vildhet och hot.
Över panna och hals lågo vilda snår
av hans svarta och toviga hår
och därovan satt
på tre kvart en hatt,
som visst inte var ny i går.
Och hans namn stod ej skrivet i prästens bok,
på hans hemstam blev ingen klok,
han var ingens son,
vete Gud varifrån
honom slumpen i livet vrok.
Genom sommar och vinter och solsken och yr
över fall, över mo, över myr,
över berg, över hed
gick hans vandrareled
under ensliga äventyr.
Och där stig ej fanns och där foten slant
utför barrig och halkig brant
kom han plötsligt ut
vid en skogstorpsknut
eller ock vid en landsvägskant.
Men varhelst han kom, blev det liv i lek
och det mulna i minerna vek
och det bjöds på sup,
både lång och djup
och man skrattade, svor och skrek.
Ty i rägglor och ramsor var Blixten slängd
och visor han kunde i mängd,
och han sjöng och han ljög,
medan pipan han sög
med en uppsyn, förbistrat befängd.
Och han ramsade rägglor om häxor och troll
och om irrfärder rakt bort i stoll
och om Hin och hans mor
och hur själv han for
med Hin Onde till månen i såll.
Eller ock satt han högt över svalornas bon
som en kung, som en kung på sin tron,
med sin svarta kropp
på en skorstenstopp
lik Hin Onde i egen person.
Och han visslade vasst och han joddlade gällt,
så det ljöd över dalar och fält,
när han svängde sin kvast
och med brådsnabb hast
gjorde fejningen bonden beställt.
Översatt till engelska av Mike McArthur.
