Verket på bilden bakom Lars skapades under en sommar då hans svärmor och svägerska var på besök. ”Det örka jag inte, att sitta och höra på de tre när de höll på. Så då var jag i ateljén jämt, och gjorde det där arkivbiblioteket med alla bokryggar. Så det var ju väldigt bra på det viset.”

Värme, glädje och skratt

Under våren 2018 har tv-tittare runt om i landet fått följa Lars Lerin och hans konstnärsadepter i tv-serien Lerins lärlingar. Från de första prövande penseldragen till slututställningen på Lars museum Sandgrund Lars Lerin i Karlstad. En upplevelse som han själv beskriver som ett privilegium.

– Jag kan inte tänka mig något roligare projekt, förutom mitt eget ensamjobb. Det är fantastiskt att träffa de här. De ger så mycket värme, glädje och skratt, säger Lars.

Att de fått en särskild kontakt är uppenbart. Och deltagarna och Lars har behållit kontakten även sedan tv-kamerorna slutat rulla.

– De är så gulliga, vet du, jag älskar att vara med dem. Vi ses på onsdagseftermiddagarna. Man hinner lära känna dem när det blir så mycket tid. De säger så kloka saker. Som Per han är en pärla, det är som att han läser ur en bok. Han har så fina sägningar.

Brottats med lärarrollen

Till en början tycktes Lars brottas en del med lärarrollen, något som han bortsett från ett kort vikariat i Munkfors och inhopp som gästlärare på någon akvarellkurs inte har någon erfarenhet av.

– Det passar inte mig egentligen. Jag är för mesig. Men det här är något annat, skrattar han.

För det blir en fortsättning. Lars kan inte säga mycket mer än det, att det kommer en ny säsong men med ett annat upplägg. För den som inte kan vänta till dess ges en ny chans att se lärlingarnas verk i sommar då de har ytterligare en utställning på Sandgrund.

– Lärlingarna kommer i maj och ställer ut hela sommaren. De och Junior (Lars man som också är museichef reds.anm.) är gästutställare i sommar.

Blir det älgar för Juniors del?

– Det skulle vart något, men det är foton från Mocambique. Men älgkarriären måste Junior satsa på. Det var lite hällristning över det. Han var så stolt över den här ”smyrloken”, säger Lars med ett skratt.

Lars har inom loppet av några år gått från att vara framgångsrik konstnär till att bli folkkär. 2016 fick han Kristallens pris för årets tv-personlighet. En roll som ligger i stark kontrast med munkforssonens behov av ensamtid.

– Det är rätt arbetsamt med folk som ska prata. För jag är ju ganska så, jag tycker det är ganska skönt att vara ensam. Det tar energi att prata och vara trevlig.

Allra bäst trivs han i sin ateljé vid huset på Hammarö. Även om han inte beskriver sig som en lokalpatriot säger han att det är något särskilt med Värmland.

Jag längtar alltid hem när jag är borta så något måste det betyda. Men jag trivdes väldigt bra när jag bodde i Lofoten också. Men det är någonting med språket också, att en känner sig hemma. Sunnemotrakten med skogarna där och småbruksbygden, allt som jag har upplevt där. De är en del av mig själv tycker jag nästan.

Lars Lerin

Utöver alla utställningar har han gett ut ett femtiotal konstböcker med målningar och texter från resor runtom i världen. En stor del av den höga produktiviteten tror han ligger i att så lite kastas. Han är inte rädd för att göra fel.

– Jag är ganska envis, blir det fel så kan jag ändå tvätta ur och gå på, på nytt när det är torrt. Och det gör ingenting om det märks att jag har kämpat med dem och det är spår efter ett misslyckande.

Lugnare tempo för Lars Lerin

Det höga tempot har dock minskat något nu när han har familj. Tillsammans med maken Junior har han sonen Rafael 2,5 år, och snart utökas familjen med ytterligare en son.

– Det är ett annat liv nu, det blir lugnare. Det är skönt att det inte är några stora händelser så där, jag vill ha det lite lugnt, vardagstillvaron är bra. Det har nog med åldern att göra också, man måste inse sina begränsningar. Jag har inte samma energi som när jag var yngre, men jag tycker om att hålla på.

Dagen startar med att han tar Rafael till dagis, därefter går han en sväng innan det är dags att kliva in i ateljén. Själv beskriver han det som att han aldrig började måla, han har alltid hållit på. Inspirationen har alltid funnits där.

– Jag går ut till ateljén och fortsätter där jag slutade dagen innan. Jag behöver inte ha någon särskild lust, det kommer ändå. Sen kan det ju gå bättre eller sämre. Men det är inga tvära kast. Jag samlar mycket material, vet du, foton och bilder. Och jobbar med det, lägger till eller drar ifrån. Jag har inget minne, jag kommer inte ihåg någonting förutom väder och ljus. Jag har gjort ett och ett annat lågtryck med åren, så jag har det i huvudet.

Än så länge får Rafael inte ta plats i ateljén.

– Jag kan inte ha honom där, för han plockar i allting så det går inte. Men när han blir lite äldre ska han få ett eget bord.

Naturen är alltid närvarande

Naturen är ett återkommande tema i Lars målningar och den plats där han hämtar energi. Han hoppas att sönerna ska dela intresset, för Junior får han inte med.

– Junior är varken intresserad av natur eller kultur. Han går hellre på Bergvik. Så det är ingen idé, vet du. Vi skulle göra en utflykt till Svartån i kanot, då när han kom och det skulle vara ett riktigt äventyr. Men han satt och led i den där kanoten. Det var hemskt. Så jag åker alltid ensam när jag ska ut på äventyr i naturen. Jag ser framemot att lära barnen att uppskatta naturen. Det måste jag nog börja med tidigt.