Hans tidiga liv 

Nils Keyland föddes på våren 1867, yngst i en syskonskara med sex barn. Gården var stor, men familjen fattig. Modern var av finnsläkt och det var därifrån han senare tog namnet Keyland, en försvenskning av det finska Kailainen. Han visade redan tidigt både stort intresse och fallenhet för studier, varför han tilläts studera vidare. 1888 tog han studentexamen i Karlstad och därefter fortsatte han sina studier vid Uppsala universitet. Detta var mycket ovanligt för någon med Keylands bakgrund och krävde stora ekonomiska uppoffringar. Han visade dock fortsatt prov på stor studiebegåvning och efter endast två år tog han sin fil.kand. examen.  

Efter studierna i Uppsala begav sig Keyland till USA. Han var då 23 år gammal. Planen var att förbättra språkkunskaperna och att så småningom bli lärare. Han tog diverse arbeten, bland annat som järnvägsarbetare, för att försörja sig och kunna finansiera sina fortsatta studier. Han studerade sedan så länge besparingarna räckte och tog sedan arbete på nytt. Han hade under en tid anställning som lärare i franska och latin, men i perioder levde han i stor fattigdom, stundtals på svältgränsen. Hela livet hade han haft en bräcklig fysik och livet i Amerika slet hårt på hans hälsa. Hur illa han for framkom så småningom i breven hem och det blev tydligt att man var tvungen att få hem honom. Familjen hade inte råd så istället ordnade man en insamling där många sockenbor och bekanta hjälpte till och med gemensamma medel kunde man sedan betala för resan hem över Atlanten. 

Samlingsresorna 

Kommer jag nu kommer jag i elfte timmen…
Men ännu har ej klockan slagit tolf.
Det återstår att använda minuterna.  

Nils Keyland till Arthur Hazelius (Nordiska Museet) 1898

Efter tiden i USA och den därpå följande sjukdomstiden, fick Keyland genom en bekant så småningom anställning vid Nordiska museet. 1898 begav han sig för museets räkning ut på en kombinerad studie- och samlingsresa. Syftet var att samla föremål knutna till den skogsfinska allmogens leverne. Dessa skulle sedan ställas ut på Skansen för att skildra skogsfinnarnas liv och kultur. Under fem månader tillryggalade han 300 mil, för det mesta till fots. Under dagarna vandrade, samtalade och samlade han och under nätterna dokumenterade han det han lärt sig i text och skisser. Det var också vid denna tid som Keyland lärde sig och började teckna ner musiken i området. Arthur Hazelius och Nordiska Museet hade fri frakt på statens järnvägar så Keyland fyllde tåglass på tåglass med fynd och föremål som skickades till Skansen -bland annat en hel rökbastu från Lekvattnet. 

Uppskattningsvis en fjärdedel av de värmländska föremålen i Nordiska Museets samlingar är insamlade av Nils Keyland. Både Nils Keyland själv och övriga medarbetare vid Nordiska Museet var barn av sin tid och färgade av den tidens nationalistiska tankar och idéer. Den snäva gränssättning som gjordes när det gällde vad som var svenskt och vad som var finskt hade med all säkerhet sett annorlunda ut idag.

Dokumentationsresorna och hans nyfunna intresse för kulturhistoria och etnologi var från början tänkt som en mellanakt i Keylands liv. Från början var hans intention att vända tillbaka till läraryrket, men istället tog karriären en oväntad vändning. Med åren blev det fler resor, inte bara i den värmländska finnskogen utan även till Hälsingland, Dalarna och Härjedalen. Dessutom kom han att författa flera böcker i ämnet och från och med 1912 arbetade han som intendent på Nordiska Museet, då till största delen bosatt i Stockholm. 

Foton 

Ett viktigt verktyg för Keylands arbete i Finnskogen var kameran och med den kunde han skildra livet och människorna i finnbygderna. Han var amatör, men utvecklades så småningom till en kunnig fotograf. Till en början hade han också hjälp av en fotograf från Nordiska Museet. Det som utmärker just Keylands foton är att de inte bara föreställer byggnader och föremål, utan också människorna som använde dem, något som var ovanligt för tiden. Vad som är ännu mera utmärkande för fotografierna är att de också porträtterar kvinnor.  

Keylands foton fick mycket kritik för att de ofta var arrangerade. Somliga av dem är helt enkelt iscensatta och föreställer traditioner som inte längre var i bruk, men som äldre generationer beskrivit och i vissa bilder förekommer också personer som blivit utklädda till skogsfinnar.

Vill ni ta del av några av Keylands foton kan ni se delar av Nordiska Museets samlingar här: https://digitaltmuseum.se/021098228097/nils-keyland  

Musik  

Under resorna i finnskogen kom Keyland i kontakt med finnskogsmusiken, men det var nog inget nytt för honom. Mangskog och framförallt Bjurbäcken där han växte upp, var starkt förknippat med durspelet och det ska ha funnits ett i så gott som varje stuga. Det var förstås också durspel som Keyland själv spelade, även om han också sägs ha spelat och ägt en fiol (denna uppgift är av mer osäker art). Han och hans vän Ludvig Mattsson som följde med på flera av Keylands senare resor under det tidiga 1900-talet, tecknade ner och bevarade på så sätt mycket av den värmländska finnskogsmusiken in i våra dagar. Keyland komponerade också egen musik och det sägs att han gärna dansade halling. Under sin tid på Nordiska Museet var det till stor del Keyland som drog spelmän från hela Sverige till Skansen.  

Foton från digitalmuseum.se där inget annat anges, Public Domain.