Kyrkor är mer än religiösa byggnader – de är portar till vår gemensamma historia. Genom arkitektur, konst och placering berättar de om livet förr, människors tro, makt och vardag. I Värmland ryms allt från Grava kyrka med rötter i medeltiden till det modernistiska formspråket i Skoghall och de färgstarka väggmålningarna i Norra Ny. Här har vi samlat några av länets mest unika och minnesvärda kyrkomiljöer – platser där både historia och stillhet får plats.
Trefaldighetskyrkan i Arvika
Det var Arvikatraktens unga och tongivande konstnärer med Christian Eriksson i spetsen som fick församlingen att skrota ett konventionellt förslag till den nya stadens kyrka för att i stället vända sig till Ivar Tengbom. Tillsammans med Ernst Torulf skapade han en krona som krönte den nybildade staden 1911. Arkitekturen fångade upp samma stämningar som konstnärernas måleri och flera av dem medverkade också till kyrkans inredning. Byggnaden lyfter fram material och hantverk som bärande delar i upplevelsen. Det gör den både lokalt och internationellt förankrad. Kontrasterna maximeras genom intensiva möten mellan lågt och högt, rustikt och abstrakt, ljust och mörkt, tungt och lätt. Det senare främst genom den höga smala spira som inte bara bildar en förlängning av kyrkans triangelformade gavel, men också av stadens huvudaxel. Interiören bjuder på en sällsynt koncentrerad upplevelse av enkla men vackra proportioner samt den särdeles sakrala stämning som kommer av ljus från djupa fönsternischer.
Nysunds kyrka, Degerfors
Arkitektur är inget man avslutar. Nysunds kyrka är frukten av alla de små och stora förändringar som gjorts sedan det första kapellet vid Letälvens strand stod klart 1639. Knappt femtio år senare bygges långhuset och hundra år efter starten fick kyrkan en form vi känner igen idag. Timmermästare och arkitekt var den från Tyskland inflyttade Philip Eckel. Han stod också bakom kyrkorna i Svanskog och Visnum men flyttade till Värmland för att arbeta med domkyrkans träkonstruktioner. Nysunds exteriör har länge varit densamma medan insidan påverkats av många restaureringar. Resultatet är slående vackert. Innanför overallen i träspån finns ett ovanligt intimt kyrkorum, präglat av de låga, flacka valven, bemålade av Petter Måård.
Åmotfors kyrka, Eda
Johannes Olivegren var en av Sveriges flitigaste kyrkoarkitekter. Han var kritisk till den mörkermystik han såg breda ut sig och menade att ljuset måste fylla rummet, inte bara dramatisera en korvägg eller ett altare. Så är ljuset också mycket närvarande i detta komplext formade kyrkorum från 1961. Planens trianglar fångar upp platsens riktningar men ger också rummet formen av ett skepp. Trots sin säregna form råder det inte någon tvekan om dess identitet som kyrka. Symboliken är också rik i kyrkans inre, där altaret ska förstås som en bild av den tomma graven och predikstolen som en tunna ur vilken ordet ska strös ut. Det är en rik miljö som binds samman av takets stora, hela träytor. Också de mindre rummen som entré, kapprum och sakristia har utformats med en fin känsla för material och detaljering.
Skoghalls kyrka, Hammarö
Om andlighet är att avstå från materiella excesser så har denna asketiska kyrka kommit nära. Det är Värmlands mest reducerade byggnad. Såväl utsidan som insidan är så avskalade att mycket lite återstår att fästa blicken på. Denna minimalism i material och detaljer är krävande att få till, både för arkitekten som måste hantera allt inom de självvalda begränsningarna, men också för byggaren. Släta, vita ytor avslöjar varje defekt.
Det finns också en annan enkelhet i denna arkitektur. Det är den rudimentära geometrin. Kyrkan består av få former. Det gör proportionerna särskilt betydelsefulla. Också här har arkitekterna Jan Hallén, Karsten Kirkegaard och Aage Porsbo lyckats. Projektet föregicks av en arkitekttävling vilket gav dem ett starkt mandat att få sina idéer genomförda 1957. Likboden byggdes dock redan 1920 och klockstapeln 1949.
Krematoriet i Karlskoga
På Östra kyrkogården erbjuds de sörjande Värmlands mest inlevelsefulla omhändertagande. Från entrén rör man sig i en mjuk rörelse som snart öppnar sig i säregna valv mot kapellet där ljuset faller ned på kistan. Efter akten öppnas dörrarna ut mot det öppna landskapet.
Åke Porne fick 1943 uppdraget att rita anläggningen med sitt landskap där inte bara klockstapeln och ceremoniplatsen ingår, utan även varje detalj ned till tapet och mullskovel. De egenartade valvöppningarna går igen i hela huset. Formen genljuder också i valvet som byggts upp under det spetsiga pyramidtakets takstolar, liksom i den tunga porten in till det lilla kapellet. Det hela stod klart 1946.
Krematoriet var på fyrtiotalet en ganska ny byggnadstyp som sökte sin form. Gärna monumental men absolut inte bombastisk. Alltid lugnande men ändå stimulerande för den som söker stöd för en irrande blick. Detta gestaltade Porne med tunga volymer i mjukt rundande former.
Storfors kyrka
Aldrig sedan medeltiden byggdes det så många kyrkor i Sverige som under mitten av 1900-talet. I den sort som bearbetade den traditionella formen hör Tor Engloos kyrka i Storfors från 1959 till de främsta i landet. Inte minst för att den står så vackert i landskapet. Kyrkan böjer sig lite bakåt i förhållande till församlingshemmet, och det avskurna hörnet bidrar också till husets, trots storleken, ödmjuka inställning. Fasaden av Glavaskiffer är ljus som en sommarkostym. Stenens skiftningar i grått, grönt och rosa kommer sällan till sin rätt så som i denna dräkt. Det lövtunna taket och de säkert placerade öppningarna fulländar känslan av att stå inför en byggnad som vet vad den vill.
Interiören infriar förväntningarna på ett rum som talar både tyst och tydligt. Materialen och kulörerna är få. De var ursprungligen ännu färre, men på åttiotalet tyckte församlingen att den omålade inredningen och korväggen i Ekebergsmarmor var trist och fyllde på med bordeauxrött och grönt.
Dalby kyrka, Torsby
Dalby kyrka från 1928 är Värmlands sista, men också förnämligaste, kyrka som byggdes med den gamla timmerbarocken i minne. Samtidigt är den något nytt. Det höga rummet har mer gemensamt med stenkyrkorna, och arkitekten Bror Almquist ritade också först Dalby för att byggas i sten. Det blev i stället stående plank, vilket tillsammans med de slanka pelarna som stödjer takkonstruktionen ger rummet en väldig rymd. Resultatet blev en av det svenska 1920-talets vackraste kyrkointeriörer. Också vapenhuset är ett ovanligt rum och liksom kyrksalen med ett tak luftigt dekorerat av Tor Hörlin. Detaljer som dörrarnas profilering förstärker kyrkans förankring i många tider, liksom Almquists omsorg om att få in gamla delar som korets medeltida skulpturer och altaruppsatsen från 1686. På håll är det svårt att se om kyrkan är av trä eller sten. Det saknade betydelse. Formen var viktigare och den höga spiran som sträcker sig sextio meter upp i luften blir särskilt effektfull i den trånga Klarälvsdalen.
Siris kapell, Torsby
Det är inlevelsen och de fina detaljerna som gör detta lilla kapell till stor arkitektur. Siris kapell från 1950 av arkitekterna Carl-Axel Acking och Sven Hesselgren står i en klass för sig bland efterkrigstidens byggnader i Värmland när det kommer till interiörernas kvalitet. De mindre rummen är ritade och byggda med en finess som man närmast förknippar med båtinredningar. Deras vitlaserade furupanel har profilerats med räfflor, så kallade kälningar, som bildar mönster. I salen har kvistren, ammoniakbehandlad furu gett den bakre väggen och läktarbarriären en nobel karaktär. Kapellets golv är av kalksten vars mönsterlagda partier ligger som mattor vilka markerar viktiga stråk och platser i rummet. Smidda beslag ger det sakrala innehållet kött och blod, och kvaliteten stämmer även en tvivlare till andakt.
När kapellet byggdes var området ännu oplanerat, varför huset fick förankras i sin omgivning med ett gårdstun. Det begränsas av låga murar samt av en gräsklädd vall som förutom att det ger huset fäste i terrängen också rymmer kistrum, kylrum och redskapsförråd.
Norra Finnskoga kyrka, Torsby
Ett protestantiskt kyrkorum är i princip en föreläsningssal. Ganska fri från bilder och med all uppmärksamhet riktad mot altare och predikant. Det är framför allt med takens arkitektur de skiljer ut sig från den profana bebyggelsen. I många sekler välvdes kyrkorna med trävalv men de kyrkor som ville frigöra sig från detta arv lät som regel rummet gå hela vägen upp i de spetsiga takens nock. Norra Finnskoga, byggd 1969 efter arkitekt Lars-Erik Havstads ritningar, har ett sådant rum. Det öppnar sig mot landskapet med långa, låga fönsterband medan det stora, trärena taket ger en stark känsla av skydd och trygghet. Principen med horisontell öppenhet och vertikal slutenhet känns igen från den traditionella japanska arkitekturen, vilken också stod högt i kurs i den tid då kyrkan skapades. Den arkaiska konstruktion där takstolarnas högben går hela vägen ned i backen har dock mer gemensamt med vikingatida långhus.
Församlingshem och kyrka i Hagfors
Kyrkan i Hagfors från 1904 är en lätt och spröd träkyrka av en sort som 1900-talet senare hade mycket svårt för att uppskatta. Arkitekten Fritz Eckert ritade flera som utnyttjade den moderna byggnadsteknikens möjligheter till tunna, exakta former. Men nationalromantiken som strax bröt fram ville det motsatta, och Eckerts ideal kom aldrig tillbaka. Det betydde bland annat att flera kvaliteteter togs bort på trettiotalet, men vissa återskapades i åttiotalets restaurering. Till arkitekturens många fina och fantasifulla inslag hör takkupornas invändiga förgyllning till de mest eleganta. De reflekterar inte bara in ljuset, utan får också den mest mulna dag att framstå som solig. Det är precis sådant trolleri god arkitektur ska erbjuda.
Ruds kyrkogård, Karlstad
Sigurd Lewerentz fick uppdraget att rita Karlstads nya kyrkogård 1916. De första delarna stod klara på våren 1918. Platsen var mycket oregelbunden men Lewerentz föreslog ändå en symmetrisk anläggning som började med att besökaren passerade genom en lång, låg entrébyggnad för att sedan gå genom en smal allé av klippt gran mellan gravkvarteren fram till en öppen, oval plats med en damm som anläggningens clou. Ovanför denna skulle kvarteren med gravar breda ut sig.
Gustav Birch-Lindgren svarade 1938 för ritningarna till Stillhetens kapell, trettio år senare kompletterad av Birch-Lindgrens tidigare medarbetare Rudolf Holmgren med Korsets kapell. Komplexet är variationsrikt men ändå sammanhållet tack vare det höga, smala fönster åt väster som bildar anläggningens tydliga dominant.
Åke Porne ritade en utvidgning av kyrkogården och en klockstapel som stod klara 1978. 2020 ersattes det gamla krematorieugnarna med nya i en lärkklädd anläggning ritad av Maria Eriksson i Kristinehamn.