I Värmland finns många byggnader väl värda en omväg. Förutom de klassiska herrgårdarna, har både landsbygden och städerna många hus som skapats med en osedvanlig omsorg. Här är några av dem.
Ingesund, Arvika
Att folkbildaren Valdemar Dahlgren anlitade John Åkerlund för att rita hans folkhögskola för litteratur, natur, sång och musik, teckning och slöjd med anknytning till svensk allmogearkitektur var nästan självklart. Åkerlund var både hembygdsvårdens och folkhögskolornas arkitekt. Sedan Dahlgren lämnat den skola i Säffle han skapade i sin ungdom, landade han, efter ett mellanspel i Agneteberg, vid den gamla herrgården Ingesund. 1927 vidgade Åkerlund denna åt sidorna för att ge plats åt undervisningsrum och matsal, samtidigt som nya flyglar gav plats åt elevernas bostäder. Rektorn fick en egen villa och några äldre ekonomibyggnader rustades upp, allt med en stor lyhördhet för den värmländska herrgårdens lugna och anspråkslösa karaktär.
För Folkliga musikskolans hus, numera Musikhögskolan, var Åkerlund tvungen att finna ett nytt formspråk, och sökte sig då mot den poetiska realism i tegel som Cyrillus Johanssons triumferat med i Värmlands museum. Denna del stod klar 1933.
Stadshotellet i Kristinehamn
Statt i Kristinehamn från 1879, ritad av arkitekten Axel Kumlien, imponerar inte bara med sin storlek och prakt utan också genom att finnas kvar så pass intakt. Hotellet med sin stora festsal speglar stadens historia som årlig mötesplats för köpmän från Göteborg och bruksägare samt bergsmän från det så kallade Västerlandet, det vill säga Värmland och Dalsland. När hotellet byggdes hade betydelsen av denna sammankomst ebbat ut, men stadens strategiska läge bestod. Utsidan är i likhet med de italienska renässanspalats den bygger på relativt återhållsam. Fönstrens glasning antyder salens läge, men den dubbelhöga salen får dessutom ljus från attikavåningens fönster högst upp. Kristinasalen är Värmlands ståtligaste profana rum. Prakten finns inte minst i taket, vilket är effektivt eftersom dessa ofta fredas både från slitage och ombyggnader.
Kvarteret Björnen 5 i Karlstad
Affärs- och bostadshuset på Järnvägsgatan är av en ovanlig sort i Sverige. Det ritades av Carl Crispin 1910. Den klassiska arkitekturens alla element finns med: en rusticerad bottenvåning, en markerad portik mitt på huset, en antydan till framspringande mitt- och sidopartier och så vidare. Allt detta skulle kunna sett ut på ett likande sätt om huset så vore hundra år äldre. Men eftersom nästan allt gammalt är gjort på ett nytt sätt, står arkitekturen både för tradition och förnyelse. Det är just det egensinniga som gör huset både vitalt och spännande. De framspringande delarna står som tre torn med valven krönta av flätverk och eklöv. Före vindsvåningens utbyggnad var karaktären ännu starkare, men den offensiva attityden är ännu mycket närvarande.
Också det lilla huset på hörnan mot Hypoteksföreningens hus är värt uppmärksamhet. Det är lite inklämt, men ritades som en byggnad i sin egen rätt av Värmlands museums arkitekt Cyrillus Johansson 1930.
Stadshuset i Hagfors
Med stadshuset från 1952 manifesterade Hagfors sin nyvunna status som stad. Arkitektuppdraget gick till generalplanens författare Harry Egler. Generalplaner, det som idag kallas översiktsplaner, var hans specialitet men det blev också några hus ritade. Bäst av dem är Hagfors stadshus. Den ljusa gården och gångarna omkring den bjuder in medborgarna. Det är mer än en gest. Rummet är en resurs i det ständiga arbetet att bygga demokratin. Detta motiverade påkostade material och omsorgsfullt hantverk. Hagfors finaste hus visar att lyx skall vara en gemensam tillgång. Eglers stadshus har haft en längre hållbarhet än hans generalplan vars bärande delar försvann då tingshuset hamnade i Sunne och järnvägen revs upp. Men stadshuset och förvaltningsbyggnaderna intill visar på hur en ambitiös arkitektur kan ge avkastning på nedlagt kapital bortom avskrivningstiden.
Tingshuset i Arvika
Tallarnas grova bark fortsätter i husets mörka röda tegel med breda gråa fogar. Det är en flott läsning av situationen. Att huset håller sig under tallkronorna och rör sig med terrängen gör relationen till naturen ännu tydligare. Den amerikanska arkitekten Frank Lloyd Wright var en föregångare i denna genre då Werner Gjerming skapade tingshuset 1958. Resultatet blev inte bara hans främsta utan även ett av Värmlands mest naturnära. Rättssalen markerar sig med höga fönster ut mot slänten och staden. Fönstersmygarna är klädda med skivor av marmor som också klär in huvudentréns pelare. Den eleganta typografin vid sidoentrén är fäst på huset såsom en brosch. Till huset kopplades även en bostadsdel som murades med samma djupa relief.
Folkets hus i Karlskoga
Kulturhuset i Karlskoga från 1953 ritade arkitekterna Erik Uppling och Eric Fylking förmodligen inifrån och ut. Medan utsidan ter sig formlös, ja från den stora genomfartsleden närmast godtycklig, bjuder insidan på välregisserade promenader i alla riktningar. Den marmorklädda trapphallen som leder upp till biografsalongen hör till Sveriges mer magnifika i sin generation. Husets huvudnummer är ändå den stora hallen som fylls av ljus från höga glaspartier. Också här har stenen en bärande roll i gestaltningen. Ekebergsmarmorn får sällskap av flera andra bergarter. På golvet är de sammanfogade till en inkrustation i ett abstrakt mönster som får solljuset att stråla ännu starkare. Den festliga arkitekturen och konsten av Bror Marklund, Armand Rossander och Göran Strååt bjuder på en dionysisk yra.
Hotell Alfred Nobel och stadshuset i Karlskoga
Funktionalisternas glödande engagemang för en helt ny arkitektur falnade mot 1930-talets slut. Det blev då uppenbart att folk föredrog det mer traditionella och arkitekterna borde söka efter ”djupare jordmån”. Så skrev en av de tidigare mer renläriga funktionalisterna, Sune Lindström, och med Karlskoga stadshus från 1940 visade han i tegel, gatsten och träspån samt skiffer från Grythyttan hur detta skulle se ut. Det robusta, där gårdens gatstensbeläggning får fortsätta in i huset, ligger långt ifrån den tidiga funktionalismens abstrakta, vita ytor. Här ges det plats för dekorativt utformade trappräcken samtidigt som planen inte gör avkall på goda funktioner. I Danmark kallades denna nya, mer humanistiska funktionalism, för ”den funktionella traditionen”. Karlskoga stadshus och hotell förändrade svensk arkitektur, men då det stod klart hade kriget redan brutit ut och byggnadsverksamheten bromsade in.
Värmlands Museum
Cyrillus Johanssons museianläggning från 1929 börjar redan vid pergolan och slutade först vid älven på andra sidan. Hans tanke var att klättrande växter skulle dölja museet för världen innan huset och dess spegeldamm visade sig. Arkitekturen hämtade många värden från Fjärran Östern, men de grundläggande kvaliteterna är universella: En sinnlig tolkning av platsen, välbalanserade proportioner och variationer, logiska och praktiska rumssamband samt ett flertal möjligheter till intima relationer mellan människa och byggnad.
1998 kunde museets nya del invigas. Att bygga till ett monument utan att sabotera något av dess högtidlighet är svårt, men det nya huset visar hur kontraster kan förstärka karaktärer. Det hus Carl Nyrén ritade är visserligen mer än tre gånger så stort som Johanssons, men låter fortfarande det äldre huset vara huvudsaken. Husen har senare förädlats och kompletterats efter hand.
Sandgrundsparken
Med förvandlingen av spetsen på Sandgrund, det rev som under de senaste hundra åren vuxit uppströms Värmlands museum, tog staden 2008 ett ambitiöst grepp som sedan fortsatt ned längst den västra älvfåran. Landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson gestaltade udden till ett våglandskap med vårlöksfält och mellan dessa olika dalar som magnoliadalen, bokskogsdalen och ormbunksdalen. Strandkanterna möblerades med bryggor och sittplatser.
Stadshuset i Säffle
Säffle blev 1951 landets sista stad. Tre år senare invigdes stadshuset, ritat av arkitekten Nils Einar Eriksson. Butikslängan till höger som idag också rymmer bibliotek ingick i Nils Einar Erikssons vinnande tävlingsförslag, men kom att ritas av Carl Waldenström. Det smala, gula teglet markerar byggnadens egenart. Här finns ett släktskap till arkitektens många hus i Göteborg, en stad i gult tegel till skillnad mot Säffles röda. Fullmäktiges sessionssal på tredje våningen markerar sig med höga fönster ut mot Kanaltorget. Entréfasadens fönster har alla omfattningar av Ekebergsmarmor. Arkitekturens höga kvalitet fortsätter inne i huset där trapphallen begåvats med en elegant trappa – trappor var Erikssons specialitet – och påkostad inredning. Paradnumret är den stora intarsian av Rudolf Persson som berättar om den nya stadens historia.
von Echstedtska gården, Säffle
von Echstedtska gården från 1762–64 kan mäta sig med de bästa Sverige har att erbjuda. Här förenas ordning och reda med frihet och fantasi på ett sällan skådat sätt. Resultatet är inte bara vackert utan också djupt mänskligt. Arkitekturen, det vill säga allt från alléer till interiörmåleriet, håller sig nära människans proportioner, rytm, uppfattningsspann och behov av både variation och omväxling. Grunden läggs av de karolinska principerna om ordning och återhållsamhet. Ovanpå, eller snarare innanför, detta kommer flera lager av iscensatta förväntningar om vad ett gott liv kan vara. Byggnaden har visserligen både föraktats och förändrats många gånger men också restaurerats med känslig hand, varför känslan av att befinna sig i en miljö som i långa tider berikat människors liv är stark.
Arkitektur kan beskrivas som ett ställföreträdande sällskap. Här gör sig människans närvaro påmind i både bilder och hantverk. Marmoreringar berättar kanske om att drömmen var ett stenhus, men mer troligt om nöjet att förgylla livet så som det faktiskt var. Herrgårdslivet i Värmland var, med Geijers ord, festglädje i vadmalsrock och hemstickade ullstrumpor.
Hypoteksföreningen i Karlstad
Jonas Jonsson, arkitekten och byggmästaren till Wermlands hypoteksförenings hus från 1853, hade lärt sig yrket genom en rad herrgårdsbyggen i Småland tillsammans med arkitekten Axel Nyström. Hypoteksföreningens hus har en uppbyggnad som påminner om Brunkebergs hotell i Stockholm som de båda skapade tillsammans. Men huset i Karlstad är till skillnad mot hotellet en nätt byggnad med pilastrarnas rika groteskornamentik som huvudnummer. Det var en dekor som också prydde det jämnåriga Hotell Rydberg i Stockholm. Arkitektvärlden var inte större än att man kände till varandras projekt.
Huset klarade 1865 års brand, enligt traditionen genom att fönstren på gaveln i en hast murades igen. Detta gav huset en roll som förebild då staden byggdes upp, och räddade även alla trähus västerut. De ger idag en bild av den förmoderna staden med gårdar, stallar och uthus. Husets nätthet var tydligare före 1903, då det förlängdes på ett i och för sig förtjänstfullt diskret sätt mot väster.