Under 1800-talet var det här en del av hamnen. Här låg stora skepp, vanligtvis Bojortar, som fraktade järn från Värmlands bergslag, över Vänern, till Göteborg och vidare ut i världen. Sitt gärna ned på en av de härliga sittplatserna och föreställ dig folklivet i den gamla hamnen. Det är båtar som rör sig, ett myller med höga rop och skramlande ljud.

Båten som finns avbildad längs med kajkanten är Vänergaleasen Mathilda, en typ av segelfartyg anpassat till Vänern som efterträdde bojortarna, båttypen du finner i Kristinehamns stadsvapen. Vänergaleasens längd och bredd överensstämde med slussarna i Trollhättekanal, som går mellan Värnen och Kattegatt.

Från början tillhörde Vänergaleasen Mathilda Olof Nordenfeldt, svensk diplo-mat, kammarherre och bruksägare. Olof ägde även det vita stenhuset på Norra Hamngatan, alldeles intill där du står, med årtalet 1771 på fasaden, som han kallade för Kristinehamnsgården.

Mathilda såldes vidare till en man som startade ett företag som under 1960-talet kom att växa till den största arbetsgivaren i Göteborg. Vad hette företaget?

Järnhanteringen var noga kontrollerad och kvalitetsgranskning var viktigt. Vägaren och Vräkaren kontrollerade brister i järnet såsom smidbarhet, för hårt bränt eller sprickor och om något upptäcktes togs järnet omhand. Järnvågen stod i ett hus som hette Våghuset. Det blev dock, så småningom, alldeles för trångt och på 1830-talet utökades det med fler bodar, 1836 uppfördes en tillbyggnad.

Våghuset och Järnvågen stod ungefär där den gamla järnvågen står idag. Vad hade vågens chef för titel?

Vi vet faktiskt väldigt mycket om det liv som Värmlands brukssocietet levde på den här tiden. Det är till stor del tack vare en av döttrarna Nordenfeldt. Maria-Charlotte Nordenfeldt föddes i Björneborg 1800 och bodde i Kristinehamn från 1818 fram till sin död 1889.

Vad var det hon gjorde som gav oss sådan inblick i historien?